Jag har kommit på en sak. När man av någon anledning för en gångs skull har gott om pengar börjar saker gå sönder för en. Min kamera har varit trasig ett bra tag och tv:n slutade fungera förra veckan. Passande nog nytt. En 32 tums LCD-tv, systemkamera, kameraväska, minneskort samt en extern hårddisk på 2 tb fick följa med hem. Man vet aldrig när datorn kommer att krångla så lika bra att ha allt sparat på en annan hårddisk! Som tur är har jag världens bästa mamma som betalade tvn, så jag handlade inte upp hela min lön på en gång! Tack mami!♥

Men vad jag skulle komma till är att när jag väl handlat allt och det var frid och fröjd igen, så skulle jag ladda min telefon vars batteri blivit väldigt dåligt den senaste tiden. Sätter i laddaren men inget händer. Försöker igen och texten "Batteriet kan inte laddas. Du måste ha ett nytt Sony Ericsson batteri." kommer upp. Allvarligt? Mobilen är ju inte så himla gammal? Inte så fina tankar for genom mitt huvud när jag läste det. Men som tur var så fungerade det att ladda telefonen bara jag tog ur batteriet och satte i det igen. Tack och lov!

Det börjar närma sig, det där datumet som får tankarna att slå knut på sig själva, inte bara för mig utan för tusentals andra. Jag pratar om den 15 april då ansökningarna till högskolan måste vara inskickade. En sak är i alla fall säker, jag ska läsa vidare någonstans i höst men vart har jag inte klurat ut än.

Designprogrammet i Växjö?
Inredningskoordinator i Nässjö?
Rumsgestaltning i Eskilstuna?

Helst skulle jag vilja ha en kombination, läsa till inredningskoordinator i Eskilstuna, men sån tur har jag förstås inte. Men Nässjö är väl helt okej. Jag kan bo hemma och pendla dit. Det skulle fungera. Men jag kan inte påstå att varken skolan eller Nässjö som stad känns inspirerande.

Över påsken har jag varit i Eskilstuna med familjen och träffat min släkt. Det är något speciellt med den här staden som får mig att må bra. Jag känner ett lugn och välbehag när jag är här, som jag inte känner någon annan stans (förutom hemma i Tranås förstås).

Jag ska i alla fall söka till olika utbildningar så får jag se vad jag kommer in på och vad som händer. Det är dags att bli vuxen nu, på riktigt. Men jag vill inte det just nu, vill bara skjuta på allt ett tag och låta allt lösa sig. Men det gör ju inte det...

Klockan 05:45 i morgon sitter jag på tåget på väg till Stockholm. Framför mig har jag två dagar av nya utmaningar, människor, intryck och förhoppningsvis glädje. Jag är en av 84 utvalda som ska delta i UF Innovation Camp i Stockholm som hålls för första gången. Jag kommer att delas in i lag med fyra okända som jag sedan ska samarbeta med och tillsammans ska vi lösa uppdrag åt Nokia som är huvudsponsor. Jag har aldrig gjort något sånt här innan. Jag är nervös. Hur mycket det än skrämmer mig så ser jag det som en unik chans att få nya erfarenheter och det är ju faktiskt rätt häftigt att ha blivit utvald bland alla UF-elever i hela Sverige. Jag kommer att sakna min älskling och troligen känna mig liten och ensam, men som med allt annat går det säkert bra.

I morgon och på onsdag befinner jag mig alltså i Stockholm, på torsdag är det julmiddag och studentfest på statt och på fredag får jag jullov! Jag gillar den här veckan, trots allt.

Jag undrar om man någon gång kommer uppleva en söndag utan minsta lilla ångest. Det är bara att inse att helgen är slut, skolan/arbetet drar igång igen i morgon, man har oftast inte fått så mycket vettigt gjort under dagen och sitter på kvällen och undrar vart den tog vägen. Eller är det bara jag? Att jag varannan söndag de senaste 3 åren har fått skiljas från min älskling har inte gjort saken bättre. Men snart är det slut på det, och det är svårt att förstå. Det är lite för bra för att vara sant! Nästa helg kommer Jalle upp med sin tv och andra saker han vill ha här, sen den 29e ska han till Motala för information och den 30e drar kursen igång på allvar.

Jag kanske ska berätta lite om helgen som varit... Petra hämtade mig igår och vi åkte till Ica och handlade lite. Sen lagade vi otroligt god mat - Kyckling i pitabröd med kebabsås och kladdkaka. Behöver jag berätta att jag blev mer än mätt? Efter maten gick vi ut en sväng och hamnade bakom Junkaremålsskolan där Tranås 14-åringars nya "hang-out place" tydligen ska vara. Och mycket riktigt var det folk där, plus en vinlukt som vi starkt kände när vi smög på dem i skogen. Det är vid såna situationer jag önskar att jag var äldre, att jag hade fått samma respekt som en vuxen fått. Det var anledningen till att vi höll oss i skuggorna. Väl hemma tittade vi på lite som Petra spelat in och när det började närma sig läggdags ringde en kompis till henne som ville att vi skulle komma till stan och prata lite. Sagt och gjort. Det var rätt mycket folk på stan så vi var där en timme ungefär, sen ville jag hemåt. När vi la oss kom Petras katt och la sig på mig och slickade mig i ansiktet, något som kanske hade varit trevligt med en annan katt, men Pip har en busig sida som lätt tar över och som resulterar i mindre attacker. När jag puttat väck henne dröjde det en bra stund innan jag tillslut somnade.

Nu när jag är inne lite på ämnet om unga som dricker/festar/umgås/bara är, eller vad de nu kallar det kan jag lika bra reflektera lite kring det. Jag har aldrig varit intresserad av att dricka, vara ute sent på nätterna eller festa. Mycket har att göra med att jag träffade Jalle när jag var 14 år och alltid har haft honom vid min sida. Jag har umgåtts med honom varannan helg och de andra helgerna har jag tyckt att det bara har varit skönt att vara hemma. Självklart har jag umgåtts med mina vänner, men utan att dricka. Det är ett starkt grupptryck när man är ung, att man ska passa in, inte vara den som bangar ur eller som inte vill. Men jag har aldrig brytt mig om det där, och jag har umgåtts med folk som gjort mig tillräckligt trygg i mig själv för att låta bli. Jag kan erkänna att jag hade en kort period någon gång i nian då jag ville festa - för att många andra gjorde det, men den gick snabbt över. Jag ska tillägga att jag nu känner mig mogen för att dricka och dessutom får jag det eftersom jag är tillräckligt gammal. När jag ser på ungdomar som är i 14-15 års-åldern inser jag hur otroligt unga de fortfarande är och vad lite de vet om livet. De har inte hittat sin identitet och vet inte alltid hur de ska passa in i samhället, i klassen eller i gänget. För att passa in gör man som andra gör, man ser upp till de som är äldre och tar efter. Det är mycket de vuxnas ansvar, vad deras barn gör. Man måste som vuxen vara en stark förebild och själv ta avstånd från sådant som man inte vill att ens barn ska hålla på med, eller sätta hårda gränser för vad som är tillåtet. Jag säger inte att man som vuxen ska sluta ta en öl till maten eller ett glas vin då och då, men man måste få sina barn att förstå att det finns en anledning till varför man måste vara 18 år för att få gå på krogen eller 20 år för att handla på systemet. Likadant finns det åldersgräns på tobak. Hur gamla är ungdomar när de börjar röka eller snusa idag? 13 år? 14 år? Jag undrar vad ungdomarna eller rättare sagt barnen tänker med och vad föräldrarna tänker med som låter det fortgå. De kan knappast påstå att de inte vet om det, för har man varit i kontakt med rökning vare sig man själv rökt eller ens kompis gjort det märks det så himla väl. Jag kan högt och tydligt säga att jag ser ner på rökare och att jag tar avstånd från det till 100%. Det finns så otroligt mycket information om hur skadligt rökning är, men ändå fortsätter folk. I Sverige dör varje år omkring 6 400 människor i sjukdomar som orsakatas av deras rökning. Drygt 500 avlider av skador de fått av passiv rökning. Att de som själva röker får ta konsekvenserna av sina handlingar är inte mer än rätt, men att 500 personer avlider varje år av skador de fått av passiv rökning är helt fel! Om nu inte rökare bryr sig mer om sig själva än att de kan utsätta sin kropp för 4700 olika ämnen och kemiska föreningar (bland annat bensen, arsenik, ammoniak, tungmetaller och bekämpningsmedel, varav ca 50 av substanserna är cancerframkallande) i varje rökpuff, kan de väl i alla fall bry sig om alla i sin omgivning och tänka på att det även skadar dem.

Nu har ni fått ta del av mina reflektioner och tankar kring unga som dricker, grupptryck och rökning. Det är mina tankar och mina åsikter som ni får tycka vad ni vill om. Många håller säkert med mig, andra inte. Alla är vi unga någon gång och man försöker hitta den man är. Det gäller att med vägledning från föräldrar, vänner, lärare och samhället ledas in på rätt väg. Jag har försökt göra min del, genom att jag under min uppväxt tagit avstånd från alkohol och inte låtit mig påverkas av grupptryck och genom att nu som vuxen ta avstånd från rökning.